Uppsala Universitet har lagt ner sin slöjdlärarutbildning. Nu står Stockholms Universitet på tur. Vid SU läggs tom hela institutionen UTEP ner som inriktar sig mot del av utbildningsvetenskapen som studerar de praktiska kunskapstraditionerna, representerade i skolämnen som slöjd, teknik, bild och idrott.
Så vitt jag vet drar sig många slöjdlärare från att prata om ämnet som ett hantverksämne, det ses som något fult och som riskerar att få makthavare att ta bort ämnet från skolan eftersom denna typ av kunskaper inte är tillräckligt värdefullt för framtidens medborgare (och visst förekommer det hotfulla åsikter men frågan är om de går att motivera i större utbildningsvetenskapliga sammanhang).
I vår kursplan kan vi skönja flera exempel på hur rädda vi är för att tala om vårt ämne som ett hantverksämne. Vi har ett så stort behov av att motivera vårt ämnes status med hjälp av andra syften än enbart det praktiska kunnandet. Talet om slöjdprocessen och dess starka framtoning som ett ämnesinnehåll är ett exempel på detta. Slöjdämnets roll som ett kommunikationsämne ett annat, dvs. när man betonar ämnet som ett uttrycksmedel, ett sätt för individen att uttrycka sig och sin identitet. Ett tredje exempel på våra desperata försök till att hävda vårt ämnes varande är slöjden som ett "genomämne", dvs. att man genom att arbeta i slöjd utvecklar "andra" kunskaper såsom matematiska, språkliga och biologiska. Eller ännu värre vår enträgenhet i att betona vårt ämnes vikt i guld när det gäller att utveckla elevers "generella förmågor" såsom ansvarstagande, kreativitet, noggrannhet, uthållighet, problemlösningsförmåga.
Varför satsar vi inte mer på att betona och beskriva de hantverksmässiga kunskaperna? Eller i slöjdprocesspråk: genomförandet? Vad innebär det att praktiskt kunna genomföra ett slöjdarbete? Det handlar väl ändå om att kunna hantera verktyg och tekniker, att veta hur man borrar rakt eller virkar fasta maskor.
Jag vill slå ett slag för de praktiska kunskapsdimensionerna i vårt ämne. De andra dimensionerna finns där så klar också men de är enligt mig sekundära. Primärt är hantverkskunnandet. Och det är detta vi måste bli bättre på att argumentera för.
...och jag tror vi har vinden i ryggen med tanke på den senaste trendspaningen bland unga storstadsbor som vill ha mer praktiska yrken, vistas mer i naturen, arbeta mer med sina händer. Då blir man varm i hjärtat.
